malcolm

Spike Lees genombrottsfilm ”Do The Right Thing”, om en varm sommardag i ett kvarter i Brooklyn som slutar i kravaller. En pizzeria i kvarteret är jordbävningens epicentrum, och konflikten börjar med att en av stammisarna frågar ”how come you got no brothers on the wall?

Öppningsspåret ”Malcolm” rabblar upp de bröder som måste med även i svenska historieböcker om rättvisa ska skipas och plats tas. Detsamma kan sägas om efterföljande spår, beatet till ”Malcolm” är ödesmättat, medan skivans sound blir mer och mer berusande ju längre in jag lyssnar.

Till Malcolm kommer en majestätisk video, det är som om Göran Olssons dokumentär ”The Black Power Mixtape” först expanderat i omfång – till att täcka inte bara USA utan Afrika, diasporan och till och med Sverige – för att sen komprimeras till fyra minuter.

02 ricky bobby

Till tonerna av ett rullande beat presenterar sig Jaqe som en armé. Med fler alias än Wu-Tang Clan tillsammans rabblas en kavalkad av scenarion, och den enda gemensamma nämnaren är ostoppbar energi. ”Ricky Bobby” går att se som en uppföljare på Temptations ”Message from a Black Man” – som i sin tur samplades på den här skivans mentala tvilling, Iron Africans ”Swedish Rap R.I.P”. ”Vem ska hålla oss tillbaka?” är frågan.

03 feven

Svensk hiphop är inte direkt bortskämd med kärlekshistorier, men ”Feven” är en kärlekshistoria som de brukar vara i verkligheten snarare än i dikten. Jaqe kryssar och duckar för ghettoromantik, och konstaterar krasst vad som funnits i kulturen och vad som inte längre gör det. Stråkarna på Mackans beat är smärtsamt svåra att skilja från de på Isley Brothers sängkammarsoulklassiker ”Between the Sheets”, och det är mellan lakanen på svensk hiphops undergroundhistoria låten lägger sig. ”Remenisca” som det heter på hiphopspråk.

04 sakawa boys

Jag har hört få låtar från Sverige som låtit så mycket trolldom och teknik, och få som kopplat ihop Sverige med omvärlden på ett annat sätt än kulturindustrins prat om ”det svenska musikundret”. ”Sakawa Boys” låter precis som den heter. Dvs, som ljudet av ett internetbedrägeri blandat med västafrikanskt voodoo-skumrask. Om det fanns gamla hederliga 8- eller 16-bitars TV-spel där man kunde vara trickstern Anansi i modern tid hade soundtracket låtit så här. Dataspelsjujumusik.

05 gucci

Så många ljudbilder sida till sida, och så många teman. Afrikansk diaspora, hiphop (inte minst på metanivå) och personliga reflektioner. Soundet är så långt ifrån traditionellt US-östkust; ändå är Jaqes raka rhymes mixade med det bästa av öst-, väst- och syd- kust; de kunde vara tagna ur ett battle, en del är observationer från gatunivå, och så mycket braggadocio som ändå hajpar bröder och systrar i samma veva. ”Gucci” är kanske mest läcker i det avseendet, och beatet mest tillbakalutat. Det låter som om Price tagit ett elixir av framtidens ljud från Atlanta eller Bay Area och hällt in i en sampler.

06 destinys child

Mörk och dansant, ”Destinys Child” är som om r’n’b gruppen med det namnet skulle ställts på huvudet. Med undantag för Max Peezays bästa stunder är det svårt att komma på någon i Sverige som lyckats förena dubstep/grime med rap på svenska så väl. Och på något sätt sammanfattar låtens kontraster hela skivan väl: det värsta fenomenet som annars plågar svensk musik – att allvar och fest är varandras motsatser – kollapsar här. Så är hela skivan: inte lättlyssnad, utan en skiva som växer med varje genomlyssning. Men en lättdansad skiva. Från början till slut, så mycket hyllning till musik som får en att klara av både vardagen och helgen och får en att knyta nävarna. Samma helhetsgrepp på musik som tagits av alla från Curtis Mayfield till Bob Marley till Nina Simone; ”mind, body and soul”. Feel good samsas med feel riot.